Vet...

... inte vart jag ska ta vägen riktigt!

Har inte kunnat sätta ord på pränt efter föräldrautbildningen, den ville mig inget illa men tog av mitt hopp, av att vi skulle kunna bli godkända adoptivföräldrar.

Det känns orättvist då det kändes som vi var bland dem som var mest "redo" för adoption, hos många andra fanns fortfarande hoppet om ett biologiskt barn och så "duger" vi kanske inte. Vi har inte lagt det på hyllan och vi ska i alla fall försöka när/om det blir dags.

Sorgen har mig i sitt våld just nu och jag tar dag för dag men jag känner mig bara dålig på allt just nu, värdelös är ett starkt ord och en stark känsla men det är så det känns.

  Jag är en bus-kille säger Gösta men jag tröstar även mamma ibland, det värmer hennes hjärta säger hon <3

imorgon...

...är det en dag vi väntat på i ca 3 månader. Föräldrautbildningen inför adoption dag 1 av 3, ska bli skönt, intressant, säkert lite jobbigt, ja den kommer innehålla de flesta känslor och tankar hos mig.
Har inte alls mått bra senaste veckan, har tidigare skrivit om att jag har kraftig mens depression, mer eller mindre varje vecka innan mens, denna gången ligger i topp av dom värsta gångerna. Pratat med min läkare om detta, flera gånger men nu ska vi avvakta tills jag blivit gravid och fött eller tills vi lägger det på hyllan.

Hade velat vara på bättre plats psykiskt men inget att göra något åt. Kanske mensen kan behagar komma inatt så mår jag redan bättra på lördagen. Tur mannen ska med, han håller mig i handen, torkar mina tårar och tar mina utbrott (ska dock inte ha några på utbildningen).

Published with Blogger-droid v2.0.5

Min största rädsla...

... är att inte vara gift med min man. Läste precis i en blogg om en tjej vars kille gjort slut efter 4,5 år, han va inte längre kär i henne, så det fanns inget mer än hejdå, medans hon fortfarande tokälskar honom.

Jag tänker ofta och drömmer mardrömmar om att min man inte längre älskar mig och skulle vilja skiljas, hemska fruktansvärda tanke. Jag har haft förhållanden innan men då varken jag eller dom mått bra har det varit destruktivt. Detta är första gången jag är tillsammans med någon jag mår bra tillsammans med, trotts en lite besvärlig början visste jag när planet landat i Sverige igen att jag ville vara med denna mannen för alltid! 1 år senare gifte vi oss! Jag gör inte alltid rätt och är inte alltid lätt att leva med men jag gör allt för att göra min man lycklig, han förtjänar bara det bästa, underbara han! Tur han är lika tokig i mig som jag i honom...

Published with Blogger-droid v2.0.4

vikten...

... går ner och jag börjar känna igen mig själv. Jag har i alla fall en bild i huvudet av hur jag brukat se ut. Sen mitt skov 2009 har vikten ökat och ökat men ju står det - 6.7 kg på vågen. Känns jätte roligt även om utseendet inte är allt men man vill må bra och hålla sig inom normalvikt. Firar med jordgubbar, grädde och sällskapsspel med vänner.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Suck...

... i september kommer vi bli kallade till reproduktionsmedicin för ett första möte sedan upptäckte jag när jag kollade in deras sida att det kan dröja 3 månader till innan själva behandlingen. Så då är vi inne i november/december.

Att vänta hela tiden är tålamodskrävande för mig så inte har något tålamod!

Jag hoppas verkligen att vi har hunnit göra en IVF innan min födelsedag i februari, annars kommer jag bryta ihop totalt. Då blir det 2 år i väntan på barn och ett par år innan då vi väntade på att min hälsa skulle stabilisera sig så vi skulle kunna börja försöka få barn.

Mina älskade kattbarn, Gösta 1 år och Skatten 6 år, adopterade från http://v2.goteborgskatthjalp.com/