Besatt...

... ja jag har blivit som besatt av tanken på barn, det snurrar runt, runt i mitt huvud, hela tiden.

Det var inte sådan här jag skulle bli men nu är det så och jag får acceptera det och faktiskt får andra det också. Tycker dock att det är jobbigt att våra närmaste, föräldrar m.m. inte frågar mer man vill ju bolla det man själv går och tänker på. Samtidigt sa mamma att hon inte vet vad hon riktigt ska fråga om, vad det är jag vill prata om (för lite kunskap om adoptioner) men att hon gärna pratar med mig om det, det är inte det. Självklart är alla jätte glada över att vi ska adoptera, men det känns väl fortfarande overkligt för dem.

Samtidigt förstår jag att man inte vill trampa mig eller maken på tårna, dom tänker inte på detta hela tiden och läser dagligen om länder, regler, åldrar, anknytning, ringer folkuniversitet (ang föräldrautbildningen), bokar läkarbesök m.m. Men just nu är detta min/vår verklighet och hela mitt inre längtar så efter lilla knytet.

Maken vill inte åka till Kenya vilket enligt mig verkar vara ett bra alternativ för oss. Klart man blir besviken då man hittat ett litet hål i det mörka som snabbt släcks igen. Han tror inte vi har råd och han vill inte åka hemifrån så länge. Vi är olika och det finns en anledning till att jag varit helt själv i Australien och studerat och han bodde hemma tills han va 26 år (p.g.a. att slippa ta studielån) detta kommer vara underbart för vårt barn, olikheterna och jag älskar honom för dessa, att han inte är som jag. Men just i detta fall önskar jag att jag kunde locka fram globetrottern i honom ;-). Men jag har hittat några andra 'favvo' länder så hoppet lever på att det en dag blir barn.