... i såret som ofrivillig barnlöshet innebär. Känner mig ofta trampad på och lite kränkt, mycket oftare nu är innan jag fick veta att det inte blir några barn den vanliga vägen!
Sorgen gör mig känslig och det förstår familjen och vännerna men inte samhället, vården eller människor i periferin. Idag skulle jag till en reumatolog som arbetar med mamma-barn som specialitet, ville veta mer om IVF, påverkan på mig och på barnet. Det som var bra idag var att vi fick veta, maken var med, att det inte anses vara farligare än för någon annan med reumatisk sjukdom att bli gravid genom IVF eller att vara gravid. Prognosen ser bra ut men självklart kan inga garantier ges, där slutade det bra.
När dom bokade in mitt besök på telefon då jag ringde och kollade ifall remissen kommit nämnde sköterskan att läkaren arbetar i ett mamma-barn team och att jag skulle få träffa sjukgymnast och arbetsterapeut med. Ja visst det gör väl ingenting tänkte jag och antog att vi skulle ha liksom ett "stormöte". Istället blev jag så chokad när jag blev inropad till sjukgymnasten som inte hade någon som helst aning om att jag INTE var gravid men fick lite bra träningstips ändå, så fortsatte dagen. Jag försökte fråga ifall det gick att "bara" träffa läkaren då jag hade tid på ett annat sjukhus 3 timmar senare, dom skulle skynda på mötena som totalt var 5 stycken.
Jag ville bara diskutera IVF med reumatologen istället fick jag sitta och diskutera hjälpmedel för mig och barnet, gång på gång förklara att jag INTE vad gravid för det antogs eftersom man va inbokad där, titta på gravida kvinnor i väntrummet eller mammor men nyfödda små knoddar. Smärtan brände innanför ögonlocken, önskar jag hade kunnat släppa fram tårarna, men inget kom, bara orättvisan och sorgen som tog allt större plats inom mig.
Ingens fel kanske men ändå så himla osmidigt att boka in mig där, just idag. Läkaren undrade varför vi inte var på den vanliga mottagningen, ja det undrade vi också. Jag säger inte att det inte är bra att sånt stöd finns, men ifall någon hade kollat står det i min journal, OFRIVILLIGT BARNLÖS!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar