... har vi betalt in vår medlems/adoptionssökande avgift! Ett litet myrsteg i riktning mot barn.
Något annat som snurrar i mitt huvud just nu är att jag varit sjukskriven sedan 2009 först halvtid och sedan heltid, jag prövade att arbetspröva i somras, det gick sådär (men så roligt det va). Mitt "problem" är självklart att vården kan vara tungt (fysiskt) men det går att undvika. Det svåra är att min hälsa är så opålitlig och fram och tillbaka och när man arbetar med människor så behöver man vara där. Det behöver man vara på alla arbeten men arbetar du men vår/omsorg är extra känsligt där utifrån många aspekter. Att ha dåligt samvete och alltid vara stressad över att inte få bli dålig tror jag gör min hälsa ännu sämre.
Därför har jag börjat fundera i lite andra banor, vad skulle jag kunna göra som inte var lika sårbart och som gav mig stimulans, lite friare arbetstider (tex flex), kanske kunde jag göra några arbetsuppgifter hemma? Jag träffade en arbetspsykolog igår på arbetsförmedlingen, jag är ju utförsäkrad från försäkringskassan och går på aktivitetsstöd. Det va mycket trevligt att prata med honom och vi ska ses nästa vecka och göra lite fler tester och fortsätta undersöka vad jag skulle kunna göra i framtiden. Plötsligt tänds ett litet hopp inom mig då jag så gärna vill arbeta, känna sammanhang, få stimulans, få lön och kunna bidra till vår ekonomi. Kunna ha möjlighet att handla saker till vårt blivande barn eller ha råd/möjlighet att adoptera.
Arbetspsykologen sa: du kommer kunna göra mycket med den viljan du har! Så absolut det kan jag men istället för att vara lika envis och dum som jag varit innan (när jag var yngre) ska jag nu driva på mig själv inom rimliga gränser, sjukdomen finns där, men den ska inte stoppa mig! Nu är jag på gång, fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar